Veckans Triathlonprofil - Daniel Haavisto Triathlon Coaching -

Veckans Triathlonprofil – Daniel Haavisto

By Malin Winbo24 februari, 20215 Mins Read

Veckans Triathlonprofil Daniel Haavisto är 46 år gammal och bor i Linköping med sin fru och sina två barn (10 och 12 år). Intressen förutom träning är friluftsliv, helst i kajak. Som ung tränade tränade Daniel kampsport (Thaiboxning) och åkte mycket snowboard, men han har alltid haft en dragning mot uthållighetssporter och har en stark pannbensromantik. Daniel sprang sitt första Maraton som 18-åring, helt utan specifik löpträning, där han staplade i mål på blödande fötter efter 5 timmar. Efter värnplikten fick intresset för snowboard och friluftsliv honom att välja att studera till GIS- och dataingenjör i Kiruna och senare Narvik i Norge. Backträningen han fick där var fantastisk. Efter studierna flyttade han till Linköping med helt andra geografiska förutsättningar än Kiruna och Narvik, vilket tyvärr ledde till att träning och rörelse ersattes av chips och tv-tittande.

Hur kommer det sig att du började med triathlon?

När min son föddes insåg jag att jag blivit en fet 30-åring. För att återigen komma i form så bestämde jag mig, som många andra i samma situation, för att köra en svensk klassiker. Jag körde klassikern två gånger innan jag började leta efter nya utmaningar. 2011 körde jag mitt första triathlonlopp, föll för det direkt, och har sedan dess blivit kvar i sporten.

Hur gick förra säsongen?

Förra säsongen var tung. Jag började året med en svår dubbelsidig lunginflammation och var helt utslagen i 27 dagar. Efter det så kunde jag inte ens gå upp för en trappa utan att bli andfådd. Träningen på våren gick dock bra, men när mina A-race, Jönköping och Kalmar, ställdes in tappade jag en stor del av motivationen. Jag slutade inte att träna, men de längre passen blev kortare och de hårda blev lättare.

Hur ser dina triathlonmål för kommande säsong ut?

Jag har samma mål som jag haft de senaste åren: IM – sub 11 och HIM – sub 5. Det är mål som jag tycker är realistiska, men som har visat sig svåra att nå även om jag varit nära. Jag önskar också att jag kommer att slå min fru på Zwift-race i framtiden.

Hur har du lyckats hålla motivationen uppe under corona, med allt vad det innebär?

Jag är starkt motivationsdriven så utan ett tydligt mål så har det varit svårare att hålla träningen på en hög nivå. Jag har kört en del virtuella lopp i Zwift och Ironman-VC ,men det är inte samma sak. Efter sommarens inställda lopp valde jag att återigen köra Coachning med Colting Borssén som Guldmedlem, vilket gett en ordentlig motivationsboost under hösten. En ytterligare motivations-boost kom när jag anmälde mig till Playitas-lägret som nu tyvärr har blivit inställt.

På vilket sätt har Colting Borssén coaching hjälpt dig i din träning?

Första säsongen jag körde med Colting Borssén (2017) var ovärderlig eftersom jag lärde mig hur jag ska träna. Att förutom kunskap få ett program att följa tar bort en hel del stress och hets från träningen. Dessutom är CB-Communityn en skön plats att hänga på, både online och IRL.

Vad har varit den största utmaningen i din triathlonträning för dig och hur har du löst det?

Simningen, det tog flera år för mig att bli en trygg simmare. Ett simcamp med CB i Borås, samt en intensivkurs med Pontus Palmqvist i Linköping har gjort att jag numera känner mig lugn och trygg i vattnet. Jag är fortfarande långsam, men farten ökar för varje säsong.

Utöver simningen är det de riktigt långa långpassen som jag tycker är svårt att pussla in i vardagen, och jag försöker lära mig att ett genomfört kortare pass är bättre än ett inställt långpass.

Beskriv ditt favoritpass:

Jag gillar löpintervallerna när de drar i gång på våren. Känslan av att springa fort och kunna springa fort är fantastisk.

Bästa träningstips till nybörjaren:

Spring så långsamt att du skäms.

Bästa pryltips till nybörjaren:

Köp inte för billiga prylar, som du ändå senare kommer byta ut. Det blir dyrare i längden.

Triathlonminne jag aldrig glömmer:

Känslan av att gå i mål i Kalmar är oslagbar och beroendeframkallande, och jag har nog en rolig anekdot från nästan alla lopp jag kört. Ett av problemen jag haft är som sagt simningen. De första åren drogs jag ofta med i ett för mig för högt simtempo, med andnöd och paniknära känslor som följd. Till min tredje start i Kalmar hade jag medvetet jobbat med att ta det lugnt i simstarten, vilket jag gjorde, och det funkade, tills jag kom på att jag glömt starta min Garmin. Med race-brain fick jag för mig att göra det i vattnet strax efter simstarten med hundratals andra simmare runt omkring mig och över mig. Stresspåslaget blev enormt och pulsen närmade sig nog max, och med mina tidigare dåliga erfarenheter i minne så var jag nära att bryta. Som tur var gjorde jag inte det och resten av simningen och loppet gick bra.