Triathlon är det nya svarta

När jag som tonåring första gången kom i kontakt med triathlon så betraktade jag den som en helt omänsklig idrott som bara kunde hanteras av superhjältar! Precis allt med den här nya sporten var inte bara svårt utan också främmande och oöverkomligt. Jag var visserligen en ung och tämligen lovande simmare då men jag hade aldrig simmat i öppet vatten, aldrig cyklat längre än till simträningen och inte sprungit längre än de fem-sex kilometer som skolidrotten plågade oss med.

Samtidigt så var det just den fascinationen med alla dessa okända variabler som lockade mig att prova! Emedan simtävlingarnas lopp krävde anständiga tider eller framskjutna placeringar för att kännas tillfredsställande så insåg jag tidigt att det fanns en djup känsla av fullföljande och förverkligande bara av att ta sig i mål i en triathlon; oavsett placering, tid och prestation.

Efter min första tävling var jag fast i sporten. Det var i maj 1991 och snart 30 år samt drygt 200 tävlingar senare så är jag fortfarande med.

Jonas efter målgång på VM 2004

Jag var också en av de 63 startande som i juli 1994 stod i vattenbrynet till den första upplagan av Kalmar Triathlon, den Ironman-distans som är förlagan till dagens version. Fram till den dagen så var det inte många svenskar som egentligen hade fullföljt en Ironman. De var få, beundrade och höljda i ett mytiskt skimmer. Det som de genomfört var att betrakta som legendariskt och respektingivande. Att simma 3.8 kilometer, cykla 18 mil och sedan springa 42 kilometer kunde ju otänkbart genomföras av andra än de som är betrakta som både ovanliga och extraordinära individer!

Jag tog mig i mål på en åttonde plats i det första loppet i Kalmar, med trasiga fötter och med tårarna rinnandes. Jag kunde knappt själv tro att jag hade klarat av det.

Mycket har hänt sedan min första triathlon 1991 och Kalmar Triathlons premiärtävling 1994. Sporten har upplevt en makalös utveckling i Sverige och är nu närmast att betrakta som den nya folksporten. Tävlingar fylls av nya triathleter, massmedia tar sporten på allvar och Lisa Nordén är nu hela Sveriges idol sedan OS-silver och Bragdguld..

Triathlonsporten har gjort en lång resa under de senaste 30 åren. Precis som jag själv. För mig har sporten inneburit en chans till personlig utveckling och en möjlighet att skaffa mig både insikt och erfarenhet på det unika sätt som bara kombinationen av ambition och förkovran kan generera.

En av de viktigaste insikterna är att vi som kör både triathlon och Ironman vare sig är ovanliga eller extraordinära. Tvärtom. Vi är i högsta grad både vanliga och ordinära. Precis som alla andra människor. Men vem som helst av oss, med tid, kraft och vilja, kan åstadkomma något ovanligt och extraordinärt. Och det är den resan och den förvandlingen som lockar människor att testa på triathlonsporten.

Jag tävlar fortfarande och jag kommer att fortsätta med det. Jag kommer att vara en aktiv triathlet långt efter att jag upphört att vara en faktor att räkna med i täten. En sak har nämligen inte ändrats ett dugg sedan min debut i sporten. Nämligen det att bara få gå mål och fullfölja en lång dag är den verkliga vinsten och drivkraften och värt att fira!

-Jonas Colting

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.